close
1508087_10153598746690431_1766326371_n
—————————————————–
Under många års tid skrev jag och min Norge-väninna Malin, otroliga mejl till varandra. Det var väldigt transparenta email och vi skrev om ALLT. Jag läste igenom mejltråden häromdagen och blev mörkrädd över alla känslor jag hade då och vilken livsstil jag hade. Jag skrattade och grät om vartannat, när jag läste, och kan inte fatta att jag levt det livet jag har levt. Jag märker att många av mina erfarenheter utomlands har jag romantiserat, för väldigt mycket var jobbigt också. Tänkte framöver publicera några nakna inlägg från förr som har med mitt liv att göra. 
 
Här kommer ett inlägg om en äldre man som jag trodde var min mentor men som egentligen bara ville något annat. Texten handlar om att gå vidare från personer som inte är bra för en. 
 
Min relation till min mentor X har med åren förändrats avsevärt. När jag var 17 var jag som en naiv, öppen tjej som sög åt mig allt som han sa. Han öste beröm över mig och all potential som jag hade. Han träffade mig i ett skede i livet då jag var mycket öppen för allting. Han var nog till och med kär i mig och väldigt smickrad över att jag så ung, såg upp till honom så gammal. Med tiden har vår relation förändrats. Han har gått från att stötta mig och backa upp mig och berömma mig till att kritisera mig. Det har skett otroligt långsamt och är väldigt subtilt, men magkänslan är annorlunda nu än den var då. Sist vi träffades mådde jag dåligt i flera dagar över mötet. Detta var i juni. Han sa att jag var otroligt emotionellt omogen, att jag var som en barnunge i mitt känsloliv och att han inte var attraherad av mig som kvinna, utan snarare såg mig som en unge. Jag som alltid sett honom som den allsmäktige, blev förkrossad. För mig har alltid allting han sagt varit det sanna. Även detta. Men på kort tid har jag rent ut sagt blivit förbannad. Vad har han för rätt att säga så till mig. Och varför i hela friden tror jag på det han säger? Jo, för att jag har en idé om att han vet så mycket bättre bara för att han har pluggat i 14 år på universitetet och växt upp bland indianer samt varit med i krig och har terapeut-utbildning. Han är så långt före mig kunskap- och erfarenhetsmässigt, så jag tror att när han öppnar munnen är det bara guld och sanning som rinner ut. 
————
På kort tid har jag mentalt sagt upp kontakten med två personer som stannat avsevärt lång tid i mitt liv. Och det är inte likt mig. Jag har alltid varit stolt över att jag kunnat upprätthålla kontakten med både den ena och den andra. Men nu får det vara nog. Varför skall jag ha relationer med människor som vill mig illa? I grund och botten handlar det om min rädsla för att bli avvisad och en känsla av misslyckande när inte alla jag någonsin träffat tycker om mig. En omöjlig ekvation. I vilket fall som helst, relationen med min mentor är helt finito och jag är så glad att jag vågade gå vidare från denne person som inte var snäll mot mig. 
Hashtags tonåring
Angelica Hellgren

Författare Angelica Hellgren

Lämna en kommentar