close
2017-11-01 19.03.31-1

Jag är så motsägelsefull, sa ju att jag inte kommer ha tid att blogga, nu visade det sig att jag har pluggat mycket effektivt och det har frigjort tid om ni undrar, helt plötsligt hade jag mer tid än jag räknat med och naturligtvis vill jag blogga för jag vet att jag har en skara läsare som dag ut och dag in går in på min blogg. Är så glad och tacksam för detta<3 Well, här kommer ett inlägg om killkompisar. 

Tja jag vet inte varför men har analyserat situationen här. Vänner i Seoul. Har träffat jättegulliga vänninor, några stycken underbara, men vi har inte kunnat hänga så mycket pga total osynk med schemat. Orkade inte föreslå saker hela tiden, ingen kunde ses, ingen hängde med på mina upptåg. Det var faktiskt jättejobbigt men till slut gav jag liksom upp.

Jag åker alltså till Sverige med mestadels killkompisar, bra rejäla killar, två i 20-årsåldern och två i 30-årsåldern, alla från olika länder. Från början har vi också lagt korten på bordet ”jag har pojkvän” och ”jag har flickvän” osv.

Tillsammans har vi skrattat och skämtat. Har träffat två av dem via salsan och två via universitetet. En svensk, en indier, en tysk och en colombian. I Vietnam lärde jag känna två riktigt bra. Med killar är det raka rör – snälla, sänk volymen, släck ljuset, jag behöver space, bl.a. bl.a. inga problem och inget drama. Dock kände jag mig ibland som att jag var i en boys club – haha där saknade jag tjejer.

Så vem är dom? Det är Abraham som jag skrivit om tidigare. Han kallar mig brorsan ha ha ha

Eller Fernandez som är helikopterpilot, träffas på salsan ibland. Mycket att prata om, att vara med i krig, jobba som major, om att flyga helikopter och att jobba med generaler och ambassadörer. Får också en direkt källa om säkerhetsläget i Sydkorea för skulle aldrig tro på medierna när det kommer till detta, mer om det i nästa inlägg. 

Sen har vi Zia, en överintelligent indier (doktor i artificiell intelligens) och som studerat över hela världen. Som fått stipendier för att han varit så smart..som jobbar på Samsung och som är en sån där rotlös expat som funderar på vilket land han skall satsa på härnäst. Som känner gemenskapen i salsan och i utforskandet av världen.

Sen Phillipe från Tyskland. Analytisk, tålmodig, snäll, lugn och rolig.

Jag känner mig lite som en av dem när jag är med dessa killar, konstigt eller hur. Tar fram min mer maskulina sida och det är befriande. 

Det talas om Me too och mäns griserier och debatten kan nästan tendera till att dra alla män över en kam. Dessa män är långt ifrån detta, de är respektfulla och har aldrig yppat ett opassande ord eller gjort en opassande rörelse. Jag blir behandlad som vem som helst. Det finns hopp och det finns definitivt många undantag bland män, det skall vi aldrig glömma.

Och så kommer frågan om svartsjuka och om det egentligen är ok. Som tur är så har Ralph fattat grejen och har också alltid haft kvinnliga vänner. I Sverige har han kanske 5-6 stycken. I början var jag lite rädd för det där…men allt eftersom tiden gått har jag förstått att det är vänskap och inget annat. R säger att han ibland känner sig mer bekväm med kvinnor. Det är ingen tuppfight och ingen konkurrens. Well, kan känna igen mig lite där, visst är det så att vi tjejer också tävlar med varandra, så där förstår vi varandra verkligen. Nu till helgen åker han och hälsar på en tjejkompis i Berlin till exempel. Förra året hälsade en tjejkompis på från Dubai i Stockholm och bodde hos oss. De har alla pojkvän och så men ändå, jag bara vet att många tjejer hade varit sotis men jag har kommit över det. 

När det kommer till tjejkompisar Seoul har det ju blivit annorlunda som jag skrev tidigare. Tjejer har sällan hört av sig för att hänga, även om jag ansträngt mig att föreslå saker. Till slut ger man upp. Men kontentan är jag har fått fina manliga vänner som jag hoppas hålla kontakten med, jag vet också att jag förmodligen aldrig kommer träffa vissa av dem. Sånt är livet när man studerar utomlands, men man kan ju hoppas att man ngn gång stöter på varandra ute i världen. 

Hashtags killkompisarseoulsydkorea
Angelica Hellgren

Författare Angelica Hellgren

Lämna en kommentar